Enduro

Det var tisdag och fem dagar kvar till tävling. Jag hjälpte Henrik att sprida information om tävlingen på facebook. Själv kunde jag inte ställa upp för jag hade än en gång prickat in jobbhelgen samtidigt som tävlingsdatumet. Jag hade ju inte heller suttit på hojen sedan Stångebro i början av juli så att tävla var inte ens att fundera på. Men när mina klasskompisar börjar höra av sig med kommentarer som ”Nu väntar jag mig stordåd Erika!” och när jag bemötte dessa med att jag tyvärr måste jobba fick jag till svar ”VA! Jobba har jag ju sett dig göra förut. Jag vill se dig rejsa!” . Då var det klart. Jag MÅSTE hitta en ersättare till jobbet. Jag SKA tävla! I panik packar jag min träningsutrustning och drar iväg till kalvberget. Det var nämligen sista chansen att träna på banan innan den stängde inför tävlingen. Jag hade inte hittat någon ersättare än men mitt leende var så brett så jag trodde jag skulle spricka. Jag hade hunnit glömma bort att det var så fantastiskt kul att köra. På kvällen har jag fortfarande inte hittat någon ersättare. Nu börjar jag sakta tappa hoppet. Men då, mitt sista hopp, hon ställer upp! Och jag är anmäld innan jag hunnit säga ”Tack!”.

När tävlingsdagen kom så var jag laddad. Jag hade peppat alla jag kände på att komma och heja fram mig. När jag anmälde mig visade det sig att vi skulle bli fyra tävlande i min klass. Kul! Det var rekord i år. Men det betydde också att någon skulle missa pallen. Jag hade aldrig tidigare placerat mig före någon av mina tre konkurrenter så nu var det upp till bevis och kamp på riktigt. När jag ställde upp på startlinjen var jag fokuserad. Idag skulle jag minsann få en bra start. Henrik ropade till mig från sidan undrandes var jag gjort av handskarna. Jag tittade ner på mina händer och märkte till min förvåning att min nakna hud var synlig. Handskarna hade jag glömt i bilen. Henrik sprang för allt han var värd och han tillbaka precis i tid. Jag drog på mig handskarna och var redo för att ge mig iväg. När den svenska flaggan fladdrade i vinden kickade jag igång. Jag var bra med.

Jag hade så mycket adrenalin så jag skakade i hela kroppen. Jag gjorde tidigt några misstag och såg hur avståndet växte till de framförvarande. Nu gällde det att kriga. Första halvan av banan körde jag i stort sett ensam. Men så hann jag ikapp en förare i röd tröja. Just när jag fick motorstopp så körde hon iväg. Jag hann ikapp henne igen en liten bit längre fram efter banan och lyckades då identifiera henne, det var Josefin. Nu var det bara att nagla sig fast vid den här ryggen. Vi låg precis efter varandra när vi kom till banans svåraste passage, stenbacken. Jag avvaktade lite och såg att Josefin fick stopp mitt i backen och då såg jag min chans. Jag laddade på allt jag hade och flög upp för backen men Josefin kom iväg hon också.

I toppen av backen var jag fortfarande hack i häl. Nu hade jag ännu mer adrenalin. Jag skakade så mycket så jag trodde jag skulle ramla av hojen. Just innan mål körde jag omkull i en sandsväng. Jag tog mig upp igen men såg inte till Josefin. Jag övervägde att köra extremprovet men bangade i sista stund. De två efterföljande varven lyckades jag aldrig få en skymt av henne men jag låg på så hårt jag kunde. När jag kom till varvningen gjorde jag mig redo för att gå ut på ett fjärde varv men just som jag passerade får jag en målflagg stucken under näsan. Jag missade ett fjärde varv med bara någon sekund. Jag puttrade besviket till depån helt ovetandes om att Josefin stått i väntfållan när jag gick i mål så jag passerade henne i sista sekund. När resultatlistorna sattes upp blev jag glatt överraskad. Jag lyckades knipa en bronsplats trots allt! Ett stort tack till alla som hjälpte till att heja fram mig längs banan!

Nu överväger jag att ställa upp i nästa deltävling också som arrangeras av Luleå. Jag har ju en andraplats totalt i cupen att jobba för!

På återseende! /Erika

Lukas tog sin första seger i cupen! Stort grattis säger vi från TeamErika!

Erika 3a på Vildmanna! toppen toppen!

Alla bilder från tävlingen:

https://skydrive.live.com/?sc=photos&cid=f1bb59dd773e079c#!/?cid=f1bb59dd773e079c&sc=photos&nl=1&uc=94&id=F1BB59DD773E079C%211318!cid=F1BB59DD773E079C&id=F1BB59DD773E079C%211319&sc=photos

Film från stenbacken:

Film från Extremprovet:

Hjälmkamerafilm från Norman:

Livesändningen från Lördagens tävling kommer att utebli pga teknisk problematik.

Publikplatser Lördag!

Totalt 85 startande förare till tävlingen i helgen!

Kolla in den här

http://www.norrcupen.se/index.php?option=com_chronocontact&chronoformname=NC_Show_Reg_Comp

Nu är det klart! Erika kommer att köra tävlingen! Vi håller tummarna!

På Lördag den 03Sep går starten för vildmanna endurot på FMCKs bana på Kalvberget i20 skogen. Årets stora händelse i Umeå endurosport!

Vi utlovar leriga gegghål och branta bergshällar. Bjud med hela familjen ut i skogen för att vid en värmande höstbrasa och en korv i näven, heja fram Norrlandseliten och Motionärerna på enduromotorcyklar!

Håll utskik här efter bilder. För vi på TeamErika.blog.se kommer garanterat vara på plats med kameran!

Bilden stulen från Extremesweden.se Foto (Magnus Johansson)

Se vår insperationsfilm och tagga till! Vi syns i Enduroskogen!

Solen sken, värmen var total och vi rullade in med Erikas föräldrar i baksätet, en tungt lastad husvagn på dragkroken och en fullsmockad takbox på bilen. Tävlingsområdet var lugnt och vi var bland dem första på plats. Vi valde samma campingplats som året före. I hög värme reste vi förtält och stökade i och runt vagnen. Torbjörn anlände och vi reste skigo-tältet. Humöret var på topp och vi gladdes åt det fantastiska vädret.

Torbjörn som körde sitt livs första endurolopp. Erika körde 2 race under helgen, fredag och lördag. Jag och Torbjörn körde lördagens race. Tre varv på en 2.2mil lång bana.

Erikas race får hon själv skriva om. Den berättelsen kommer här: Min första start var på fredagen i klassen ”Dam motion” med ca 15 startande. Det var strålande väder och underlaget var torrt och fint. Precis som jag vill ha det. Banan och körtiden var förkortad, vi skulle köra så många varv som möjligt på en timme. På startlinjen hade jag min klubbkamrat Sophia Jonasson med mig vilket kändes riktigt kul.

Jag hade bestämt mig för att ge allt vad jag hade redan från start då körtiden var så pass kort och banan passade mig perfekt. Starten blev dock försenad en timme då en förare från starten innan behövt akut läkarvård och vi fick invänta att en ambulans skulle anlända. När starten väl gick var jag bra med. Jag hade räknat på att hinna ungefär tre varv. De två första varven körde jag utan att lägga omkull hojen en enda gång (vilket är väldigt ovanligt för att vara jag) så jag laddade på lite extra på det tredje varvet och låg då före Sophia. Men på tredje varvet kom första kraschen. Jag halkade omkull på en stenhäll i en brant utförsbacke och slog i huvudet ganska rejält och kanade på axeln utför backen. Jagad av Sophia skyndade jag mig upp, glad över att jag haft hjälm på huvudet så kickade jag igång och kunde fortsätta. Då jag inte har någon klocka på motorcykeln hade jag ingen aning om hur lång tid det var kvar till målflagg men jag eldade på för allt jag var värd för att hålla undan för Sophia ända in i mål. Jag passerade Ola och han visade att jag låg på en femteplats. När jag kom till varvningen var det dock ingen målflagg. Så det var bara att fortsätta köra. Mör i armarna försökte jag ändå hålla tempot uppe. Men nu började orken tryta och då kom även misstagen. Jag kraschade på precis samma ställe som varvet innan. Skyndade mig upp och gjorde sedan en slarvig vurpa direkt efteråt. Då passerade Sophia. Jag försökte jaga ikapp men gör ännu en vurpa. När jag denna gång kommer till varvningen var målflaggan framme. Direkt jag passerar den får jag höra att jag missade att gå ut på ett femte varv med tre sekunder. Det kändes snopet men ändå skönt. Spagettiarmarna och blåsorna i händerna behövde trots allt vila. Jag lyckades inte ta mig om Sophia utan slutade på en sjätteplats. En fin sådan. Jag var nöjd och kände att jag hade gett allt jag kunde.

Nu skulle jag direkt ladda om inför morgondagens start i klassen ”Dam elit”. Efter min målgång på fredagen började regnet ösa ner.

Henrik berättar: Under fredags kvällen grillade vi och mådde gott. Nervositeten steg inför mitt eget race och Torbjörn var märkbart skärrad. När vi vaknade på morgonen hade det ösregnat. Det var vattenfyllda vattenpölar och spåren var leriga. En start var innan vår och vi gick ut för att besiktiga de leriga spåren. Geggan var total och de som bröt var nästan fler än de som fullföljde.

Timmarna gick och strax var det dags för min egen start. Startskottet gick och alla drog iväg. Jag var bra med i starten men fastnade i första högerkurvan då två hojar trasslat in sig i varandra och ramlat. Det tog några sekunder att komma loss och det kändes som om jag var sist ut på banan. Tempot var lågt och det var omöjligt att komma om. Många hetsade förbi och man fick passa sig så att man inte krokade ihop med någon. Det gäller att ha vassa armbågar och ta plats så att man ej blir trängd. När vi kommer ut ur startområdet och in i skogen blev banan raskt sämre och långa djupa spår fyllde banan från sida till sida. Med ett inferno av stressade förare som frenetiskt gasade för att komma upp från lerspåren och hålla sig på rätt köl. Leran sprutade och banan var extremt slipprig. Under första varvet gick jag på några rejäla nitar och satt i leran några gånger. Efter varje fastkörning slet man i hojen tills man var nära att kräkas. Efteråt var man så slut att man bara vinglade fram längs banan och risken för fastköring var ännu större. Vid varvningen var jag nära att bryta men med tanke på att Torbjörn också var ute någonstans längs banan så vägrade jag att ge upp. Tur var det för efter varvningen kom orken tillbaka och förkylningen som jag dragits med i över en vecka kändes mindre närvarande. De resterande två varven flöt på riktigt bra och vid målgång kände jag mig nöjd med det jag presterat. Det kändes dock som att jag var bland de sista ute längs banan men det visade sig att jag hamnade på en 68e plats av ca 300 startande.

Erikas andra start: När jag stod på startlinjen igen på lördagen fick jag höra att banan var så smetig så att det liknade snöspår. Lera är inte mitt bästa underlag och den här gången skulle jag köra på den fullånga banan. Vi i damklassen fick starta några minuter före herrarna. Man fick hela tiden vara uppmärksam för att hålla sig på sidan om de djupa lerspåren. Henrik passerar mig tidigt. Jag slirar från sida till sida i leran, har inget fäste överhuvudtaget med fötterna och hade redan hunnit köra ner mig en gång rejält. Som tur var hade jag Annica från Hudiksvall precis bakom mig som snällt hjälpte mig loss. Vi fortsatte att köra tillsammans och kunde ta hjälp av varandra, det var en viktig trygghet! Jag märker snabbt att den här gången kommer de inte handla om att köra det fortaste jag kan utan så smart jag kan. Jag letar alternativa vägar genom skogen på sidan av banan istället för att chansa genom de djupa spåren. Flera gånger kör jag fast och får hjälp av funktionärer och är riktigt nöjd när jag tagit mig runt ett varv. Jag överväger starkt att ge upp efter första varvet men tävlingsdjävulen intalar mig att fortsätta. På andra varvet är jag i stort sett själv på banan och kan lugnt puttra runt på mina skogsvägar. Banan har torkat upp avsevärt jämfört med första varvet och jag kan förkorta min varvtid med 30 minuter. Målgången var efterlängtad och jag slutade till sist på en 15e plats av ca 40 startande. Ungefär hälften av förarna valde att bryta så mina två varv är jag stolt över.

Efter loppet var det muntra miner. Vid husvagnen väntade Mattias och Mimmi. Våra vänner från Göteborg som överraskande kommit och hälsat på under tävlingen.

Bengt och Ylva var även dem där och väntade på att få ta med Erikas hoj norrut. Stort tack för all hjälp säger vi till dem! Sedan blev det underbart bad och grillning med hela gänget!

Erika var på topphumör!

Med en fantastisk kväll med vänner avslutades tävlingarna i Stångebro och bara söndagen återstod med elitstart och ihopplockning av tält och husvagn.

Vi drog ut en sväng och fotade Eliten innan vi for söderut.

Vidare fortsatte vi vår semester mot Jönköping där Erikas vänner väntade!

Extramaterial från stångebrohelgen finns här nedan!

Slowmotionfilm

Hjälmkamerafilm redigerad av oss på TeamErika

Bilder från Stångebro

https://skydrive.live.com/?cid=F1BB59DD773E079C&id=F1BB59DD773E079C%211221&sc=photos#!/?cid=f1bb59dd773e079c&sc=photos&nl=1&uc=54&id=F1BB59DD773E079C%211263!cid=F1BB59DD773E079C&id=F1BB59DD773E079C%211264&sc=photos

Mittenduro Höga Kusten (kort recension Luleå längre ned)

I helgen har TeamErika vart tillbaka till fjolårets tuffa tävlingsbana, där Erika ifjol gick in i väggen  med buller och bång och med nöd och näppe tog sig till mål. I år var vi mer förberedd. Kanske inte mer tränade men vi visste hur tuff banan var och som ett litet genrep inför den stundande stortävlingen Stångebroslaget. Högakustenbanan en riktigt tuff bana som gör att man hamnar i verkligheten och märker hur dåligt tränad man är. Perfekt nu 4veckor innan stångebro så man med extra motivation lägger ner lite extra krut på träningen!

När vi rullar in på tävlingsområdet är det lika pirrigt i magen som vanligt. Våra Ö-viksvänner från JMS  är redan på banan med crosstalangen Marcus. Vi går och kollar på hans varvning och håller tummarna att det skall hålla ända in i mål. Marcus var i lednigen och höll ett fint tempo ända in i mål. Även om Mats var orolig för hur ktm:en skulle klara av sista varvet på banan. Maskinen hade börjat låta orosbådande. Vi talade snabbt med en glad Marcus innan vi gick åter till depån för att förbereda oss inför start.

Denna tävling ingår i mittendurocupen som Marcus Fränden håller i, här kör man med transponder och proffsig tidtagning.

Erikas start var först, här kommer hennes raceberättelse:

Det var jag, Carolina Lindgren och hemmaföraren Emelie Näselius som ställde upp i damklassen denna dag. Vi stod alla tre på samma startlinje för precis ett år sedan och det var då dessa två förare knep första- och andraplatsen. För ett år sedan utklassade de mig rejält så jag var nu medveten om vad de kunde prestera. Jag hade inte några förväntningar inför tävlingen om att kunna slå någon av dessa förare på fingrarna denna gång heller utan satte största fokus på att slipa mina egna varvtider (som utan att tveka inte var mycket att hurra för).

Jag startade sist i fältet vilket innebar 20 respektive 40 sekunder efter mina två konkurrenter. Banan var i stort sett identisk med förra årets bana så denna gång hade jag hyfsat bra koll på var jag skulle stöta på de långa och krävande backarna. Bland det första som inträffade längs banan var att jag försökte hitta en smidig väg runt ett lerhål men den visade sig vara i sämre skick än jag hade trott och jag kör ner mig direkt. Jag slet en stund och förlorade direkt mycket dyrbar kraft i armarna. När jag väl var på banan igen så försökte jag gasa på lite extra vilket så klart ledde till enorm armpump. Trots att jag hela tiden tänkte på att försöka avlasta armarna så mycket som möjligt så fanns det inte många utrymmen till vila. Direkt efter en brant backe uppför möttes man av en brant backe utför. Banan var rolig men krävande.

När jag tagit mig runt det första varvet kände jag att körningen flytit på betydligt mycket bättre än året innan. Jag gav mig ut på varv två men hade så svårt att nypa ihop händerna så kopplingen blev sparsamt använd vilket i sin tur ledde till en spännande färd. Henrik hejade på mig längs banan och försökte ge mig ny kraft. Andra varvet gjorde jag många trötthetsmisstag men kunde trots allt ta mig igenom varvet utan större incidenter. Tredje varvet körde jag omkull på ställen som i vanliga fall inte skulle vara några problem. Jag hade stundvis följeåkare som åkte bakom mig och hjälpte mig upp och piggade upp mig med glada kommentarer. Vid målgång hade jag en så lerig hoj att man kunde tro att jag kört Gotland Grand National. Det lustiga var att banan inte ens var särskilt lerig, var hade jag varit och härjat?

Carolina och Emelie varvade mig inte helt oväntat men jag sänkte min snittid med 15 min per varv vilket är en oerhörd förbättring jämfört med förra året. Nästa sommar är vi nog tillbaka på samma tävling igen. Skulle jag även då förbättra mina varvtider med 15 min så kommer jag stå överst på pallen.. ;) så nu är det bara att fortsätta träna!

Min egen start gick 40 minuter efter att Erika kommit i mål. Då hade jag vart ute under Erikas lopp och hjälpt henne och samtidigt fått en bra bild över hur banan ser ut.

Vi startar med 10sek mellanrum. Första varvet var adrenalinet på topp och det kändes som om jag flög fram!  Jag startade bland dem sista, efterssom jag aldrig varit med i cupen förut, alltid kul att få köra om!

Mitt stora mål för denna tävling var att vinna över Mats från JMS. Efterssom jag haft en knäoperation 15maj och varit långt ned på min konditionsnivå känndes det som ett tufft mål. I Klingre på endurobanan har jag inte en sportmössas chans på Mats, men här där det var branta uppförsbackar och branta nedförbackar trivdes jag som fisken i vattnet. Jäklar vad kul det var! Där det var svårkört över sten och i branta backar, där var jag som snabbast! Redan under första varvet var jag ifatt Mats som hade startat med 40sekunders försprång. Jag vart glad och överaskad och tänkte att nu måste jag lugna ner mig så att jag inte går på mig förmycket armpump. Höll mig bakom Mats i några minuter tills han tog en omväg runt ett surhål och jag fick en möjlighet att glida förbi. Varven avverkades i en kontrollerad takt även om några misstag gjordes. Backarna var så branta att i vissa backar blev man sittandes på tanken  med framhjulet i luften hjärtat i halsgropen och framskärmen i riktning ut i skogen. På backens topp hälsade jag på fru gran och herr storsten. Marksyningen gick bra men det tar kraft att lyfta hoj!

Med 45sek till målflagg passerade jag varvlinjen ut på det sista 6e varvet. Jag kände mig nöjd med tävlingen och körde lugnare nu för att minska riskerna att hamna i en tall. Jag hade börjat få kraftig värk i underarmarna. Med rädsla för att kanske dragit sönder något i mina dåligt tränade enduroarmar, hoppades jag att varvet snart skulle vara över. Vid målgång stod Erika och såg glad ut hon kramade om mig och grattulerade till en bra tävling! Vi var nöjda med dagen och vi packade ihop medans regnet drenerade de tunga molnen ovanför oss. Det var en toppentävling och en underbar bana!

Tack HKMK och NTS för en toppentävling!

Bilder från tävlingen kommer när vi fått dem från JMS Enduro. Förhoppningsvis imorgon Tisdag!

Norrcup Luleå

På söndagen var det Norrcup i Luleå, men efterssom det var ett antal mil för långt för våran budget och bil så kunde vi tyvärr ej närvara vid denna tävling.

Vi har dock fått recension från Petter Nilsson om att det var en bra tävling med en stenig bana. Med minnen från fjolårets lervälling var det nu ovant att köra på medelstora stenar.

Hemmaföraren Erik Luthström tog inte helt oväntat järngrepp om tävlingen från start. Med över minuten ned till andraplatsen kunde Erik behålla ledningen hela loppet.

I damklassen kunde Tina ohotad åka in som klar segrare då Monica brutit på det första varvet.

Vi hoppas att vi i fortsättningen får se fler deltagare i damklassen!

Bilder från Luleå.